Det känns som om jag tagit ett steg utanför mig själv och mitt eget liv. Min värld har krymt till husets 4 väggar, jag och hundarna. Jörgen som kommer och far med lite frisk luft till oss som bara "existerar" just nu, i vår lilla fyrkant.

 

Det är inte synd om mig på något vis, absolut inte. Det går ingen nöd på mig, på något sätt.  Men det känns oerhört konstigt att ha brytit ett så pass inrutat liv som det ändå är, livet. Jag menar, det är ju inte en vanlig förkylning som jag ligger hemma med. Njuta lite av lugnet och soffläge med dåligt tv utbud i en vecka och sedan rullar livet på som vanligt igen efter en kort "paus" så att säga.

 

Och jag vet att jag fritt kan röra mig, precis som jag vill, det är inte det! Utan det är denna väntan, väntan på att få någonting att förhålla mig till, känns det igen? Jag tycker att vi under en väldigt lång tid väntat på ett  eller annat att få förhålla oss till. Och så nu detta.....

 

Här tycker jag att jag sitter, mest hela dagarna......och väntar. Väntar på en sista röntgen.....väntar på svar. Väntar på att få ett liv med substans igen. Någonting som tar form och ramar in mitt liv igen, vad som helst är bättre än att sväva fritt utan att veta.