Vi tillsammans ♥
 
 ♥
                                                                                                                                                                   ♥
Varför mobbar du mig!!
Vem gav dig rätten till det!? Varför är du elak? Vad har jag gjort dig?
 
Tänk så många det är som i sitt liv får uppleva mobbning mot sig själv. Vem har gett någon annan/några andra människor den rätten att förstöra ett liv för en medmänniska !? Varför han människan ett sånt starkt behov av att trycka ner/förstöra/såra eller göra illa ?
 
Har samhället så stora krav på oss, så för att känna att vi duger, så måste vi hävda oss mot andra för att lyfta oss själva? Eller går det rent av så långt tillbaka som till urtiden, att bara den starke överlever. En utgallring så att säga, den svage försvinner/går under/tar sitt liv? 
 
Läser om så många barn och ungdomar som tar eller försöker ta sitt liv för att det verkar vara den enda utvägen ur sitt helvete som dom lever i. Men var är dom vuxna? Var är vårt fina samhälle som ska stötta och hjälpa? Var finns alla medmänniskor runt om kring. Finns dom där men vägrar att se vad som sker? Det är lättare att låtsas "inte se" än att ta tag i det som snart verkar vara ett normaltillstånd i vårt samhälle i dag!
 
Ja, jag skriver Normaltillstånd!! För tyvärr så acceleererar detta med mobbning och det går fort anser jag. Och sedan internet för gemene man kom så har människan hittat ett nytt underbart forum/ställe att utnyttja för detta. Det är så himla lätt att känna sig som bror duktig där i anonymiteten bakom skärmen, lite lagomt osynlig, och som värsta pekpinnestanten så talar jag vitt och brett om hur andra gud bevars ska sköta sina liv/barn/husdjur eller bara i allmänhet talar om hur duktig jag är och hur dålig någon annan är.
 
Det sägs ju att Barn gör inte som vi säger att dom ska göra. Utan barn gör som vi vuxna gör......Kan det vara där som vi ska börja med att titta. Vi kanske ska fokusera på oss själva och vilka förebilder vi själva är för dagens barn och ungdomar! För handen på hjärtat ( bara älskar det uttrycket ☺) hur ofta har inte du själv sett någon form av mobbning i din egen omgängeskrets. Men, och nu kommer ett stort men! Väljer du att se det som det verkligen är, dvs Mobbning, eller väljer du att sätta någon anna etikett på det för att slippa ta tag i en obehaglig situation som du helst inte vill bli berörd av. För det är ju både obehagligt och olustigt. Och så är det ju inte direkt riktat mot dig, så det borde ju den som blir utsatt för det, egentligen vara ansvarig för att säga ifrån, eller !!
 
Själv har jag aldrig blivit mobbad på något sätt ( har själv aldrig upplevt det så ) om nu inte gliringar räknas dit. För det har jag fått ☺ Men jag har också sett ett system och mönster i det som jag blivit utsatt för och anser att det säger mer om den personen som gjort det än om mig. När den andra personen haft det tungt, stressigt eller mått dåligt på något annat sätt har jag varit en tacksam slagpåse att använda sig av. Och visst har det gjort ont i själen just där och då. Men jag har som sagt alltid tänkt att det sitter inte i mig utan det är den andra personen som är svag och just här och nu behöver få lyfta sig själv , men tyvärr på bekostnad av mig då naturligtvis!
 
Men oj vad mycket "legaliserad" mobbning det förekommer i vuxenvärlden. På nästan alla arbetsplatser finns det någon form av" hieraki" och ve den som på något vis försöker ändra på eller gå emot på något vis. Då djävlar tar det hus i h-vete. Och även detta anser jag vara en form av mobbning, Kom inte hit och tro! Så här har vi jobbat i alla år, så det så!! Och det har fungerat ypperligt, tills nu då vill säga. När du tror att du kan/vet/är bättre ( men det är du inte, tro inte det du!)
 
Så är det egentligen så konstigt att våra barn och ungdomar beter sig som dom gör. Dom ser ju hur vi vuxna är i våra olika roller. Och vi vuxna legaliserar så mycke tokigt beteende, som vi, när vi ser barnen göra ungefär samma sak, skriker i högan sky. - Vad gör du! Så får man inte göra! Säg förlåt till din kompis....Men hur sjutton ska barnen veta vad som är rätt? Är det vad vi gör som är rätt? Eller är det vad vi säger som är rätt? 
 
Ja det kanske är dags att vi vuxna (du & jag) verkligen tar oss tid att själv fundera och reflektera över vad Jag själv tycker i dessa frågor. Hur tycker jag att jag ska vara? och den största funderingen av alla " Hur vill jag själv bli bemött? Och bör jag då inte försöka att bemöta mina medmänniskor på det sätt som jag själv önskar....eller...?
 
God morgon mina vänner. Önskar er en härlig Söndag ♥