Ingen som läser min blogg har nog inte kunnat undgå att missa hur mycket Lucky betyder för mig ♥ Men vad är det då som är så speciellt med denna häst? Han är brun ( som 80 % andra hästar) han är stor ( finns många fler stora och ännu större) Han är 21 år ( Som dussinet till ) osv osv, med andra ord, en dussinhäst bland många andra.

 

Vår resa tillsamman började för många många år sedan på Hippo. Jag har alltid längtat efter att rida, att få uppleva magin som uppstår mellan häst och ryttare när kommunikationen, respekten och vänskapen bara klickar och finns där ♥ 

 

Men min resa med hästar har som sagt inte varit den bästa. Det är därför som jag verkligen anser att ridskolor måste få finnas, för att jag som nybörjare ska få en chans att lära känna denna fina varelse som hästen är på ett tryggt och bra sätt. Få hjälp att lära mig det språk som hästen talar så att vi tillsammans kan lära känna varandra. Utan hjälp så är det mycket svårare för oss båda, för det är inte bara en envägskommunikation mellan häst och ryttare utan den går åt båda hållen och det är oerhört viktigt att vi kan förstå varandra.

 

Så jag klev in på Hippo med min dotter Sanna i släptåg ♥ Hon har verkligen hjälpt mig genom detta med ridskolelivet och allt som har med hästar och ridning att göra. Utan henne vet jag inte om jag varit där jag är i dag, jag och min grupp hade verkligen ett stort stöd i henne. Hon var med i stort sett varje gång under flera års tid, för att stötta oss och hjälpa oss alla ♥ Tack ♥

 

Sanna & Lucky ♥

 

 

I alla fall så var det på Hippo som jag då stiftade bekantskap med finaste Lucky ♥ Redan första gången som jag red honom kände jag mig helt avslappnad och trygg. Visst, han var stor som ett hus och utan pall tar jag mig ta mig tusan inte upp på ryggen ☺ Men vilken otroligt vänlig själ i denna stora kropp ♥ Aldrig att han surade någonting, då som nu så njuter han oerhört mycket när jag borstar hans huvud ( Om han fick bestämma borstade vi med mjuka bortsten i timmar ♥ ) Det var som om han kände att med denna rädda ryttare är det bäst att ta det lite lugnt, annars springer hon skrikande åt andra hållet ☺ Och eftersom mina ridkompisar visste om min rädsla ( speciellt för hoppning ) så var dom så snäll och lät mig i stort sett nästan alltid få Lucky när vi hade hoppning och många många gånger mer ☺ Tack ♥

 

 

 

Och så fortsatte resan med Lucky. Så fort jag fick möjlighet så red jag honom, och jag tror faktiskt att han tyckte bra om mig också ( Min tolkning som jag gärna tror på ♥ ) Och för varje gång som jag fick rida honom så försvann rädslan lite mer och lite mer. Tillsammans med Lucky fick jag en möjlighet att bygga upp mitt förtroende för hästar, ett förtroende som var riktigt i botten pga alla situationer som jag varit inblandat i med hästar av olika slag. 

 

Vi red inne, vi red på banan ute, vi for ut i skogen och aldrig att jag kände mig orolig på något sätt, bara oerhört lycklig och totalt trygg på hans rygg! Vi hoppade enstaka hinder och små banor, och aldrig att jag var orolig, kände bara ett lyckobubbel i magen och en önskan om att lektionerna aldrig skulle ta slut ☺ På Luckys rygg klarade jag allt, tillsammans fixade vi allt som ridläraren bad oss om. Kanske inte snyggast eller bäst, men vi gjorde det!