sakta men säkert förtroendet tillbaka ♥

 

Har hållit på med hästar sedan högstadietiden. Hade liten och egentligen obefintlig ridtid för instruktörer, var självlärd så att säga. Har åkt runt på diverse mer eller mindre "bra" individer. Oftast mindre bra än bra. Och  det är detta som gjort att jag under perioder varit och fortfarande är rädd för hästar. Nu menar jag "vissa" hästar, inte alla. Vissa "situationer" inte alla situationer. Då kan man ju undra varför i hela friden jag utsätter mig för detta i dag, och det helt frivilligt!?

 

Jag har ridit en häst som när han inte fick som han ville så antingen reste han sig rakt upp, och då menar jag rakt upp. Eller, så tog han helt enkelt och stack hem, oavsett var vi var när han bestämde sig för det. Jag har suttit på en häst som skenat hela vägen från travbana till 4H gården på Röbäck, jag har blivit biten fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Sparkad på både ben, armar och i magen. Nästan krockat med en fullastad timmerbil i Stöcksjö pga en otrolig "hemlängtan" av hästen ifråga. Blivit släpad i stigbygeln nästan 100 meter (tack och lov för gräs och inte grusunderlag) Avbockad så luften gått ur och jag svimmat på fläcken, blivit attackerad av en hingst och blev nästan nertrampad. Detta är bara ett axplock av alla händelser som jag upplevt med olika mer eller mindre trygga individer.

 

Och under den här tiden var jag aldrig inom ridskolans värld. Alllt detta fick jag tampas med helt själv utan att ha ngn mer erfaren att bolla och prata ut om, alla dessa ruskiga situationer. Till slut så trodde jag att detta var typ vardag med hästar, det var så här det var. Vad jag inte kunde fatta var att alla som jag såg och som också höll på med hästar på ett eller annat sätt, ja men dom verkade ju aldrig vara rädd eller verkade tycka att det var obehagligt på något vis. För själv hade jag här kommit till ett stadium där ridning/hästar blev synonymt med smärta och rädsla.

 

Och självklart så "spred" ju jag tillslut min egen rädsla till hästarna och allt blev en otrolig ond spiral. Valet blev enkelt att lägga hästeriet på hyllan, tack och bock, detta är inget för mig!

 

Men så klev då Holle & Pridde in i våra liv, eller egentligen in i flickornas liv. Men eftersom dom var av yngre ålder så blev ju huvudansvaret mitt, ändå! Ja det var ju bara att bita i hop och försöka på nytt. Lite äldre, lite klokare så hade ju jag förstått att alla hästar inte var lika elaka, lömska, skenades bitandes och sparkandes monster. Dessa individer som jag träffat under min hästtid var en "produkt" av hur dom blivit behandlad och bemött tidigare i sitt liv, dvs inte så trevligt. Därav deras beteende som jag i min okunskap inte klarade av att reda ut. Men det hade ju självklart satt spår i mig, hästar är lömska och inte så trevliga att hantera vare sig från marken eller ryggen, lagomt avstånd är bäst...

 

Men Holle & Pridde fick mig efter låååång tid att inse, att bara för att det är en häst, så betyder det per automatik inte att den biter eller sparkar dig. Det är inte alltid skenturer utan någon som helst kontroll, kan faktiskt vara riktigt mysigt med en galopptur i skogen. Dom 2 samt att jag tog mod till mig att börja på Hippologum för att äntligen "lära" mig rida, det blev den stora vändningen för mitt förtoende till hästar. Tillsammans med våra egna snälla killar och bra lektionshästar samt instruktörer som "såg" mig. Som såg min rädsla och osäkerhet och ändå "lyfte" mig gång på gång på gång när jag fegade ur. Du kan! jag vet att du kan! Det gjorde att jag från lektion till lektion vågade mer och mer, och att jag tillslut insåg att hästar faktiskt är otroligt snälla, empatiska och vänliga djur. Inte dessa lömska varelser som jag mött gång på gång i min ungdom, som naggat mitt förtroende i kanten så mycket att det var totalt obefintligt.

 

Och det är här finaste Lucky kommer in i bilden ♥ För redan första gången som jag satt på Prinsens rygg kände jag att "här är jag trygg"  Under alla år som jag red på Hippo har han alltid funnits där. Lika snäll som stor. Och med fantastiska ridkompisar som visste om min rädsla så fick jag alltid min trygga klippa när jag önskade det ♥ Lucky tillsammans med Maria ( min instruktör på Hippo) samt mina flickor ( Sanna & Jessika ) har gjort att jag är, där jag är i dag!

 

I dag står min Prins i vårt stall i Ström, och till 80 % är jag fullt trygg i min ridning och hästhantering. Resterande 20 procenten, ja dom kommer, det är jag fullt övertygad om! Men som jag brukar säga till dom flesta som jag känner " Var sak har sin tid! " och även dessa sista 20 procenten kommer att fixas under vår resa tillsammans.

 

Min & Luckys resa ♥