När Frode gick bort var det som om någonting i mig gick sönder. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle göra så fruktansvärt ont och så länge, varje gång som jag tänkte på min lilla pälsboll. Länge kände jag att det inte skulle bli någon ny liten hund i vår familj, men längtan efter en egen liten vovve blev bara starkare och starkare.

 

När så valparna var på väg och vi visste att en ny liten vän skulle flytta hem till oss ja då kom nästa oro. Skulle jag kunna tycka om någon ny hund eftersom saknaden efter Frode fortfarande var så stark. Kunde vår nya vän få älskas för sin egen skull och inte för att han/hon ersatte Frode...Jösses vad jag nojjade runt detta. Jag menar, alla djur har rätt att få bli älskad för sin egen skull. Ingen valp har bett om att få flytta till oss, det är vårt val.

 

Men nu med faciet i handen så inser jag ju att jag aldrig hade behövt fundera ens på detta :D För vår älskade lilla Morris har bara bott hos oss en vecka drygt men oj vilken stor plats som han har tagit i mitt hjärta. Frode var speciell och högt älskad för den underbara kompis som han var. Lugn och fundersam (Lite som Ferdinad under korkeken) alltid glad och ville vara med i alla lägen. Snäll, gosig och väldigt kärleksfull, en vän i vått och tort.

 

Och Morris, ja jösses vilken frisk fläkt i livet han har blivit. En riktig knähund som älskar allt och alla. Favoritplatsen är i famnen och han delar med sig av sina pussar till alla, ingen behöver bli utan :D Han har ett hjärta lika stort som sin kropp, så tydlig i sitt kroppspråk och så otroligt söt på alla vis. Han har lindat mig runt sin ena tass och jag älskar honom verkligen för den härligt underbara lilla kille som han är <3

 

Det är med Frode & Morris som med mina barn. Hjärtat räcker till för båda två mer än väl. Och tänk vilken tur vi har som har lilla Rufus också, världens finaste kille som tar hand om Morris så otroligt bra. Alltid glad och vill alla väl, tre fina vovvar har vi att älska, tänk vilken lycka!