när det är så vackert ute att det nästan gör ont i själen. Det är efter en tid som denna (med flera nära och kära) som vandrat ut och in på sjukhuset, som jag verkligen SER allt det vackra som finns där ute i vår fina värld. Tänk att det ska behöva vara så att allt det vackra inte blir riktigt synliggjort fören någons liv hänger på en skör tråd. Varför ser jag inte detta annars? Varför ska det behövas en omvälvande upplevelse innan själen öppnas på riktigt? Varför lever jag inte här och nu jämnt!? Varför tar jag livet förgivet, när jag vet att det kommer att ta slut. Livet går aldrig i repris. De dagar som flytt kommer aldrig igen...