- Varför blir dom stor..

Vaknar upp efter en skön sovmorgon , ligger och drar mig en stund och bara njuter. Känner hur det rör sig lite i magen och tankar som fladdrar runt i huvudet spökar på ....då slår det mig....tanken som jag har stoppat bort så gått det nu går....i morgon far Jessika till Rom!!

Herre gud...ska hon , min lilla flicka ( hon är bara 18 år ; ) fara i väg aldeles själv....nja inte själv . Jerry , Mona , Rickard , Jonas och Lina mf ska ju också fara till Rom , men min lilla tjej far utan sin MAMMA och PAPPA......jag får magknip bara jag tänker på det.

Och jag som tyckte att mina föräldrar var helt bakom flötet som inte lät mig och min kompis fara och tågluffa nere i den varma södern när jag var 16 år.....men snälla ni.....jag är ju STOR för sjutton gubbar....men inte bet mitt resonemang på mina föräldrar inte....det blev dyngstopp...kan bara säga att i dag förstår jag dom helt och hållet : ) vilket jag inte gjorde då ; )

Nu låter det som om jag missunnar Jessika denna underbara resa , det gör jag verkligen inte. Detta är en möjlighet för henne att äntligen få resa och se något nytt. Uppleva en helt ny värld....och en fotbollsmatch där nere är inte lika tam som en här i sverige : ) Får kanske en fotbollsfrälst dotter hem igen....men oron finns där lik förbaskat....är van att alltid finnas där i närheten...blåsa på skrubbsår när dom stått på näsan....pussa på och sätta på bamseplåster....krama om när dom är ledsen....och plötsligt så är dom stor...vinkar och säger....men mamma , det går bra , jag ringer när jag är framme , och så springer dom ut i den stora världen precis som dom ska göra....och det går bra , telefonen ringer och där i andra änden sprudlar det av livsglädje och upptäckarlusta....och hemma sitter en glad och stolt mamma som funderade över varför det var så nervöst att släppa taget och låta sitt lilla barn ( 18 år ) fara i väg.

Det stämmer det som alla nyblivna föräldrar får höra....små barn små bekymmer , stora barn stora bekymmer.....det är härligt när man ser sina barn växa upp till ansvarstagande , empatiska och mogna unga vuxna människor....men ack så svårt att släppa taget och låta dom flyga i väg och pröva sina vingar...det enda jag som förälder kan göra är att lova dom att jag alltid finns där för att hjälpa och stötta dom om dom behöver och vill det....

Att älska och släppa taget är nog den största gåva som man kan ge sina barn...för var och en måste få leva det liv som känns bra för den man är....och alla måste få möjligheten att utvecklas i sitt eget liv....