Ikväll var jag och hundarna ute på vår kvällsrunda som vanligt. Jag har nu under flera veckor sakta men säkert ökat mitt grundtempo kortare sträckor, typ intervall men i betydligt lägre tempo än det flesta. Men ikväll tänkte jag att nu jädrans ska jag utmana mig själv.....och det gjorde jag!

Ikväll ökade jag betydligt mer än vad jag gjort hittills. Tempot var i den fart så att tom Hubbe var tvungen att trava för att hänga med. Och det absolut bästa av allt var att jag inte kände av några som helst bröstsmärtor. Ingen mjölksyra och ingen känsla av att smacka in i trötthetsväggen som jag gjort förut!

Nu njuter jag av känslan av att kroppen är med mig och inte kämpar mot mig. Jag kommer att njuta av varje dag som orken finns. För som med allt här i livet så är det sällan och aldrig beständigt. Men i stället för att fundera över hur länge det kommer att vara bra tänker jag fokusera på en dag i taget och tacksamt njuta så länge det håller! 

Sköt om dig tills vi ses igen 🍁🍂