Det finns en sak som gör mig lite nedstämd
Förändringar kan i bland vara oerhört  jobbiga, men lika ofta kan det leda till det bättre. Det är lite som livets lotteri. Ibland blir det en nitlott, men lika ofta kan det ge en vinst i stället.
 
Jag tycker personligen att jag fått många högvinster genom åren. Men det finns en sak som jag i dagsläget verkligen upplever som en nitlott och det är min orehörda trötthet som jag inte kan sova bort eller förändra på något vis.
 
Är så oerhört trött på att vara trött. Trodde i början att det berodde på att jag jobbat och kämpat på så länge innan jag fick hjälp och en diagnos på vad som var fel, typ början på att bli utbränd eftersom jag bara bitit i hop och kört på. Så med andra ord skulle det lätta och bli bättre, trodde jag!
 
Inser att det inte alls beror på en nära väggsmäl som ger denna enorma trötthet som invaderar min kropp och själ.....vareviga dag. Det kommer inte att ge sig och gå över som jag trodde utan det är en del av mitt nya liv......vetskapen om detta har landat i min själ och jag kan, helt ärligt säga att det gör mig lite ledsen faktiskt. 
 
Jag är inte van att behöva fundera över om jag orkar eller inte......jag har bara haft lyxen att kunna göra vad jag vill. Och när det har blivit tungt har jag bara bitit ihop och växlat ner och kört på. Men nu går det inte alls.....nu måste jag planera, vissa dagar måste jag vila som ett barn för att orka en hel dag, 
 
Om jag inte vilar blir jag nästan sjuk. Blir illamående och yr, får hjärtklappning och känslan av att bröstkorgen är 2 nummer för liten och får svårt att andas ( känns som om lungorna bara består av halva storleken ) mjölksyra i kroppen och allmän olustkänsla ( tänk känslan precis innan feber och förkylning bryter ut ) 
 
Att känna så, var och var annan dag.......det är inte roligt. Nu är det ett i-landsproblem, för jag lever ju och mår gott. Men det tar en stund att lära sig att förhålla sig till omställningar, särskilt sådant som påverkar en varje dag, i det vardagliga livet. Men precis som med allt annat så vänjer man sig och hittar förr eller senare en balans som fungerar för en. Dit har jag inte kommit än, allt som oftast når jag botten på energiburken innan jag inser att jag vill för mycket och ett bakslag kommer som ett brev på posten.......ser fram mot när det blir längre och längre mellan postleveranserna!