Torsdag i dag, en ledig dag och det tar jag tacksamt mot när jag åkt på en dunderförkylning utan dess like......

 

Jösses vad du snarkar var de gulliga orden min älskade gubbe mötte mig med när jag sömnigt klev upp i morse. Och rätt har han, för hemska tider vad jag har väckt mig själv i natt med mitt snarkande! 

 

Enda gången jag snarkar är när jag är sjuk, men då gör jag det ordentligt. Fattar inte hur andra kan sova sig igenom sitt eget snarkande.....jag väcker mig själv.....hela tiden, av mitt eget oljud, tack och lov är det inte ofta det händer! Men i natt har jag verkligen levt om, så det är otroligt skönt med en ledig dag när orken är reducerad på grund av förkylning och för lite sömn.

 

Kommer att sjukskriva mig i morgon. Att proppa i mig alvedon och jobba, som jag gjort i stort sett hela tiden de senaste 24 åren finns inte på världskartan längre. Det är totalförbjudet nu att fortsätta med detta. Nu när jag är sjuk måste jag vara hemma, ta det lugnt och ge kroppen möjlighet till återhämtning. Inser nu, med ett kliv tillbaka, hur in i h-vete dumt jag betett mig. Hur jag tagit för givet att kroppen bara snällt ska ställa upp på vad jag bestämt, hur sjuka direktiv jag än gett den......men nu är det slut med det. Hjärtat orkar inte och med handen på hjärtat ( ha ha ) så tycker jag att min kropp är värd en möjlighet att i lugn och ro få en chans att bli pigg igen.

 

I går när jag cyklade hem från jobbet så insåg jag hur mycket en förkylning/infektion verkligen tar på kroppens ork. Har cyklat nu i veckor och det har gått hur bra som helst. Men i går orkade jag knappt cykla hem, så slut var jag pga en förkylning. Tänk då vad jag har tvingat min kropp att orka fullproppad med alvedon under alla dessa år. Inte har jag varit särskilt snäll inte, utan bara tagit för givet att allt ska fungera oavsett förutsättningar......vilken dummerjöns jag har varit! Så från och med nu ska jag lyssna på min kropp och inte begära mer än vad den orkar med!

 

Angående min "näradödenupplevelse" så var jag på min första rehab träff i måndags för att under kontrollerde former få pressa och se var min gräns går när det gäller fysisk ansträngning. Och det mina vänner, det var verkligen en nära döden upplevelse light kan jag bara upplysa om.

 

Kom dit och tänkte som så, att med en bunt sjuka med mer eller mindre hjärtproblem så måste det ju bara bli lugnt......nu ser jag Brasse i fem myror är fler än fyra elefanter framför mig när han säger.....fel fel fel!!  För jösses vad fel jag hade! Det var värsta gympasset i en hel timma! Svetten sprutade, benen skakade efter utfall med hantlar och benböj. Magen skrek efter plankan som jag inte gjort på flera år. Armarna mjuknade efter träning med hantlar när repetition på repetition stod på agendan. Lägg sedan till jogging runt salen, höga jämnfota hopp framåt-bakåt och båda sidor. Hoppa hopprep i olika tempon och mycket mycket mer......en helt slut Åsa släpade sig ut till omklädningsrumet efteråt.......HJÄLP.....vad har jag gett mig in på?? Men det bästa av allt! Mitt hjärta fick Mvg i uppförande under hela tiden. Endast 3 gånger var jag tvungen att dra ner tempot lite, övrig tid så fungerade allt super.....SÅ HIMLA GLAD!!

 

Har känt av min sjukdom under en längre tid men eftersom ingen vetat vad det varit utan de har mer varit inne på astma så har jag felbehandlats under många år ( Absolut inget konstigt med det, utan vetskap är det svårt att diagnostisera ) Kulmen kom för ca 1 år sedan. Vet att jag vid den här tiden förra året tänkte att det var välbehövligt med semester och att orken efter lite ledigt skulle komma tillbaka.....trodde jag! Var helt slut och kommer ihåg att jag vissa dagar när jag jobbade bara hade lust att sätta mig ner och grina för allt käntes så tung och jobbigt. Förstod inte varför allt gick så trögt, varför orken aldrig kom tillbaka hur mycket jag än försökte att växla om och köra på. Vaknade på morgonen och kände att " gud jag orkar bara inte en dag till!"  men eftersom jag har svårt att vika ner mig så bet jag bara ihop och körde på, en dag till och en dag till. Så tacksam jag var när semestern dök upp och jag visste att jag äntligen skulle få vara ledig ett tag. Fick jordens dåligaste samvet för att jag kände så, jag som älskade mina barn och mitt jobb, fy så mentalt tungt det var att känna lyckan över att slippa jobba.......

 

Sommarsemestern bestod av renovering i farfars hus. Jörgen var inte riktigt ok efter sin bypass operation så jag försökte verkligen att hjälpa till så mycket som jag bara orkade.Vi fick enormt mycket hjälp av våra barn ( Sanna, Jessika , Anton & Tobias ) och det är jag enormt tacksam över ♥ Men när semestern var slut så kände jag mig ännu mer slut i kroppen och tanken på hela hösten som låg framför mig gjorde att jag nästa fick panik......jag som kände mig ännu mer sliten efter 6 veckors semester än före, hur tusan skulle jag orka?

 

Började terminen med hjärtklappning, trötthet som inte gick att sova bort, stickande smärtor i bröstet som kom och gick, huvudvärk som sprängde vissa dagar och som var bättre andra dagar. Med andra ord var livet ganska så tröttsamt, men tanken på att det var någonting värre än lite för lite ledigt fanns inte i mitt medvetande. Men under hösten blev det bara tyngre och tyngre. Mer och mer hjärtklappning och nu började jag att känna att det blev en förändring i hur hjärtat slog. Hjärtklappning hade jag haft så länge så det kände jag igen, men inte den nya "baktakten" som dök upp lite nu och då utöver hjärtklappningen. Månaderna gick och nu var jag så slut både kroppsligt och mentalt av allt som var runt oss så att ibland svävade tanken in i huvudet......så skönt om jag bara fick somna och sova i 100 år.......

 

I december tog det stopp. Då hade jag haft konstant hjärtklappning/baktakt sedan 12 september. Att jag vet just på datumet är för att det efter några dagars lugn kickade igång under en teorilektion på Hippo. Jag stod där och hörde på när vår instruktör förklarade olika ridmoment när hjärtat bara stannade upp efter ett slag. Jag blev yr, fick tunnelseende och hörseln bara försvann och jag han tänka nu svimmar jag, så pinsamt! Och så slog hjärtat till igen och djävlar vad ont det gjorde när det slaget kom. Efter det så gick det konstant i otakt hela tiden och nu med faciet i handen så vet jag ju att det inte var vanlig hjärtklappningen utan oregelbunden hjärtrytm, det var det som jag försökte att förklara som den "baktakt" jag började att känna. Det hörde läkaren direkt när jag i december klev in på vårdcentralen. Det blev ett Ekg på en gång och sedan skrev han en snabbremiss upp för att göra ett arbets Ekg samt för ultraljud av hjärtat. 

 

Och resten är ju historia. Livet vände 180 grader och här är jag nu. Förkyld så in i bombens, träningsvärken from hell håller på att ge sig ( tack och lov ) och jag är mycket klokare och snällare mot min kropp i dag än tidigre ( Det går att lära gamla hundar att sitta 😉 ) Jag har varit på mitt nya jobb för första gången i går. Där bev jag mottagen med öppna armar av både barn och personal och när jag klev in på avdelningen så kände jag bara känslan av att komma hem ♥ Jag har ett starkt hjärta som orkar mer än vad jag tror det om. Har plats i en bra rehabgrupp med en instruktör som har stenkoll på oss alla. I sommar ska vi äntligen börja om på farfars hus igen ♥ Jag har beslutat mig för att vara tjänstledig på 20 % och bara jobba 80 för att se vad jag orkar och vill. Hubbe är snart helt friskförklarad efter sin långa långa rehab efter sin armbågsoperation. Som ni ser så är livet gott mot oss. Visserligen har vi krämpor som spökar men å andra sidan är det helt ok när våra kroppar är 50+ någonting 😊 Men vad gör det när vi är friska och kan njuta av livet efter de förutsättningar vi har.......Kan man önska sig något mer än det......

 

Många funderar över vilket "fel" det är på mitt hjärta och här kan ni se hur ett frisk hjärta ser ut (vä)och hur det bilds sk "trabiculärer" i hjärtmusklen i det hjärta som är påverkat av sjukdomen som jag har (hö). Det är dessa förändringar som gör att hjärtmusklen blir stel och inte orkar pumpa maximalt. 

 

 Denna muskelksjukdom går ej att behandla. Jag kommer att kollas 2 ggr per år för att se i vilken takt den fortskrider. Följden av denna sjukdom blir högt blodtryck ( vilket jag bendlas mot ) samt hjärtsvikt ( som jag behandlas mot ) Hjärtsvikt uppstår när hjärtat inte klarar av att jobba 100% så då "sviktar" det. Just nu i dagsläget svara jag så bra på min medicinering att mitt hjärta orkar jobba fullt ut ( Min svikt är medicinerad bort och hjärtat tömmer vä kammare helt ) Jag slipper då alla dessa följproblem som jag haft tidigare ( Behövt kissa flera ggr per natt, hostan pga av vätska i lungorna är borta, syresättningen är 100% ) och det är jag överlycklig för. Så i dagsläget är jag 100% frisk och skillnaden jag upplever denna vår kontra förra våren är verkligen helt olika. Visst är jag fortfarande lite trött, orken är inte tillbaka helt men vad gör det! Jag har ätit medicin sedan 14/1-19 och redan är min kropp så mycket starkare och piggare än någonsin! Rom byggdes inte på en dag och likaså får orken och styrkan komma tillbaka i sin egen takt 😊

 

Just nu är det sommar 2019 som hägrar. Fortsatt renovering hos farfar. Långa ljusa sommarkvällar, mygg som driver en till vansinne, solsvedd hud, fisketurer och en massa annat härligt som hör sommaren till. Längtar till min semester, denna gången inte för att vila upp mig ( lite det också kanske ) men mest för att jag har fått en sommar till att njuta av och jag kommer ta mig tusan att göra det bästa möjliga av den och inget ska få stoppa det ♥