MENY
I december var det dags för att cykla på hjärtcentrum igen. Så himla banalt att gruva sig för att cykla....men det gjorde jag verkligen......så skönt att Jörgen kunde följa med mig, även om han inte kunde göra någonting mer än att bara sitta där så var det så behövligt!
Eftersom allt så att säga "började" den där gången i december 18 när jag gjorde mitt första arbetsEkg på samma ställe så är både platsen och cyklingen sammankopplad på ett negativt sätt för mig, jag blir både orolig och stressad så fort jag kliver in genom dörren . Sjukt obehagligt att uppleva att jag inte kan styra min egen kropps reaktioner, allt bara kommer.
Normalt är det 2 personer i rummet när man cyklar. 1 som sitter och sköter Ekg utskriften och en som kopplar upp en med alla Ekg trådar, syremätningen, fixar till cykeln och som tar blodtryck med jämna mellanrum under cyklingen, bokför skattningspapperet och som förklarar och svarar på de frågor man kan tänkas ha.
I rum bredvid sitter en läkare som har huvudansvaret, som kollar av viloEkg:et, som kommer in vid ev problem eller om en läkare behövs av annan anledning. Denna läkare ser man oftast aldrig utan det brukar vara de 2 i rummet som man har kontakt med.
När jag kom och blivit uppkopplad så togs det först ett viloEkg som visades för läkaren i rummet bredvid. Det blev ej godkänt för det var för "suddigt" Nr 2 togs och nu hade det blivit "hack" i det så det gick inte att läsa riktigt............Hmmmm tänkte jag......nu ser dom någonting igen, fy så obehagligt och fy så orolig jag blev......fan också.....inte igen! Nr 3 togs och for ut till läkaren, tog ca 30 sekunder så kom 2 läkare in i rummet. Då hade redan den första läkaren ringt in efter förstärkning eftersom det bevisligen inte var ok det dom såg. Båda stod och tittade på mina viloEkg:n samtidigt som dom studerade det Ekg som fortsatt att gå eftersom jag var uppkopplad till Ekgdatan.
Efter ett tags konfigurerande beslutade de 2 läkare som var i rummet att jag skulle få börja att cykla. Tungt som attan är det och att försöka besvara tusen frågor, andas för att överleva och skatta hur jobbigt allting var på en skala 1 till 10 typ, ja det är inte lätt för en orolig virrhöna som jag.
Hela tiden stod läkarna och stirrade på Ekg skärmen och frågade : Hur känns det? Är du yr? Om du är, beskriv hur mycket. Har du ont, om du har, beskriv var och hur mycket och hur det känns. Känner du någonting i benen? Om du gör, beskriv hur. Strålar det ut någonstans, om det gör, beskriv var, hur hur mycket och om det smärtar. Ser du bra? Har du suddig syn, om du har synbortfall, beskriv hur mycket och förklara hur du upplever det. Har du tryck i halsen? Om du har, beskriv var, hur mycket och hur du upplever det, osv osv hela tiden!
Där när jag då cyklade med 2 läkare som övervakade insåg jag åter igen det som jag nu nästan lyckats glömma bort, trycka undan, låta bli att tänka på........jag har faktiskt en sjukdom som finns i min kropp......vare sig jag vill det eller inte......vare sig jag "glömmer bort" eller inte. Detta som jag nu, tycker jag i alla fall, lyckats hitta ett sätt att förhålla mig till, det bara kom till baka med ett enda stort brak......Jag finns här, jag bor i ditt hjärta, du blir aldrig kvitt mig......vad säger du om det!??
När jag cyklat det jag orkat och var helt slut blev det att ligga kvar på britsen med Ekg:n på tills läkaren kom ut ca 10-15 minuter senare och ok:ade att jag fick kopplas loss. Blev tillsagd att vänta ute i korridoren för att se om jag fick åka hem eller om jag var tvungen att stanna kvar, käntes som en favorit i repris. Samma sak hände förra gången, så det blev en déjà vu känsla, frågan var bara vilket svar jag skulle få.
Under tiden vi väntade så kallade dom ner ytterligare en läkare till, från Kardiologen. Tog väl ungefär en kvart så kom den första läkaren ut och berättade det att dom 3 tillsammans studerat mitt första Ekg och jämfört det med mitt andra. Vi pratade lite och kom fram till det som läkarna också tyckte. Och det är att i nuläget, med den kunskap de har ang mig, mitt hjärta och min sjukdom, så är mitt Ekg och hur mitt hjärta fungerar, onormalt normalt. Dvs att hade jag inte haft min sjukdom som jag har, hade jag aldrig fått åka hem med tanke på hur mitt hjärta är, dels redan i viloläget, men också hur det jobbar och reagerar under fysisk aktivitet. Men med det dom vet ( eller inte vet ) så är det så, i dagsläget, att mitt hjärta är "normalt" utifrån det förutsättningar min sjukdom ger det......så är livet just nu.....
Men eftersom jag är som en struts, gömmer gärna huvudet i sanden, så hade jag nästan lyckats "glömma bort" att jag faktiskt har en hjärtsjukdom.....det är hjärtat som strular, motorn i kroppen som inte går på alla cylindrar, det hackar och stökar och misständer mellan varven. Men allt detta hade jag nästan lyckats trolla bort i mitt huvud, vilket lett till att jag börjat försöka att leva mitt gamla liv med många järn i elden, precis som förut........dumt jag vet......men sån e jag tyvärr!
Precis som förra gången fick jag "besvär" efter cyklingen. Förra svängen var jag hemma i 3 dygn innan jag blev inlagd, blev kollad och fick "misstanke om " den diagnos som jag sedan fick. Denna gången kände jag av cyklingen i flera veckor efteråt på det vis att jag fortare tappade orken, behövde vila mer igen, kände av tryck över bröstet mycket snabbare samt hade mer oregelbundna slag om jag sovit dåligt eller tröttat ut mig på annat vis samt de "stickningar" i bröstet som jag haft i stort sett hela tiden i 7-8 månader innan jag blev inlagd och fick medicin. Det blev bra med en lugn julledighet och bra att vara på hemmaplan med nära till om det skulle bli för myckt stök......tryggt och skönt!
Det som var bra med denna gång var att jag verkligen insåg att jag har problem och en sjukdom som jag inte kan blunda för på något vis. Det är av yttersta vikt att jag tar hand om mig själv för att ge mig, min kropp och mitt hjärta de absolut bästa förutsättningar för att inte göra allt sämre fortare än vad nöden kräver. Därmed inte sagt att jag ska sluta leva, absolut inte! Men en liten form av eftertanke......eller omtanke.....om mig själv är nog inte helt fel.
0