Just nu känns det som om jag bara trampar vatten. Näsan är precis ovanför vattenytan, men med jämna mellanrum så skvalpar vattnet in och gör så att jag inte kan andas ett enda andetag.

 

Jessika hade förvarnat mig om den här känslan som är stor, i stort sett lika stor som sorgen är, bara på ett annat sätt. Vem är jag om jag inte är häst Åsa? Varje dag de senaste 3 åren har ju i stort sett bara kretsat runt Lucky. Nu har jag haft superfina medryttare, men som hästägare har man alltid det yttersta ansvaret och allt som jag planerat utöver stallet och Lucky har ändå hängt i hop på det viset att för att kunna göra det så måste jag lösa det i form av hjälp och avlastning, precis som alla andra hästägare.

 

Åka till fjällen - har jag hjälp? Sjukdom - har jag ngn hjälp? Kvällsmöten - har jag ngn hjälp? Hälsa på vänner och familj en kväll- har jag ngn hjälp ? Jörgen var så van detta att han aldrig bokade ngt utan att först kolla med mig vilka/vilken dag jag hade medryttare 🤔 Kan tänka mig att vi nog ibland uppfattades som lite träliga som sällan och aldrig kunde ge ett rakt svar utan alltid var tvungen att återkomma. Alla i vår närhet lärde sig ordet - preliminärboka, för det var vårt standardsvar. Vi preliminärbokar och så hör vi av oss om det inte går 👍