Att äntligen få känna doften av solvarm häst, pyssla med vatten, mocka lite skit, bara känna lugnet som stall inger, vilken lycka ♥

 

Saknden efter finaste prinsen är fortfarande som ett stort rivigt hål i själen, full av tårar som ofta rinner över när jag tillåter det. Ser höstmörkret komma och försöker intala mig själv att nu, nu slipper jag oroa mig för leriga hagar, mugg som exploderar på Pyret, skor som lossnar med allt vad det innebär, höststormar på längden och tvären, en Lucky som INTE gillade blåst, regn regn och åter regn. Den ständiga oron över grovfodret, ett konstant mörker i månader med stenhård backe och en desperat önskan efter snö.......ja det finns hur mycket som helst som jag försöker att intala mig att jag slipper......

 

Men jag får inte heller känna lyckan när jag svänger in på gårdsplanen och ser Lucky lyfta huvudet, och på alla sätt och vis, visar att han vet att det är jag som kommer. Inte höra hans gnäggande ( som ett lågt låg muller ) när han mötter mig i hagen. Inte borst han och samtidigt känna hans alldeles egna unika doft. Aldrig få uppleva hans huvud lutat mot mitt bröst och han med slutna ögon står där och njuter av att jag försiktigt borstar runt hans öron. Aldrig känna lyckan i hans kropp när han äntligen får galoppskänkeln och vet att nu, nu får jag äntligen galoppa........det är mer som fattas mig än vad jag lyckas intala mig att jag slipper....

 

Till Månen & Tillbaka ♥