Jag har aldrig haft problem med att dela med mig av mina tankar och funderingar med andra, och definitivt inte här på bloggen. Min blogg har som varit min ventil för att många gånger både överleva men också för att tydliggöra allt som jag känner, upplever och går igenom. Många gånger är det inte fören jag satt ner allt i ord som jag förstår varför jag reagerar som jag gör och varför jag känner som jag gör.

 

Men nu på slutet har jag inte ens orkat det! Hösten har varit tung för oss, många av våra nära och kära mådde dåligt/var dåliga på ett eller annat sätt. Och när vår älskade farfar gick bort var det som om någon rykte undan mattan ordentligt, och det har vi som aldrig riktigt återhämtat oss ifrån. 

 

Det är som jag sa till Jörgen nu till morgonen när vi satt mitt emot varandra vid köksbordet och gäspade : Det är svårare att återhämta sig psykist än när man är trött fysiskt, kroppen blir pigg på en natts vila medan själen behöver bra så mycket längre tid innan den känns pigg och i form igen.

 

Det som var skönt mitt i allt detta med farfar var det att han var så tydlig med om hur han ville ha det när han gått bort. Det känns bra i hjärtat att kunna följa hans önskemål, en sista gåva att kunna ge till farfar som är oss så kär trots det enorma avstånd som nu är mellan oss ♥

 

Du fattas oss ♥