Som jag har längtat efter detta. Som jag har sett fram emot detta. Som jag har drömt och som jag har väntat och väntat och väntat. Och nu är jag här, men hur känns det då? Absolut inte bra, egentligen, tyvärr...

 

Det är nu som jag inser hur ofantligt fort jag tappar mina färdigheter. Hur fort som jag backar och backar tillbaka ännu mer. Jag upplever det som om jag backat år i stället för veckor, och med handen på hjärtat, det känns inget bra!

 

Att det varit skitväder som lett till skitföre ute (Isigt och snorhalt) har gjort att det jag lyckats bygga upp under så lång tid bara har raserats. Nu är jag tillbaka på - ruta ett eftersom jag inte ens har hipporidningen i ryggen. Nu har det varit stiltje på ridning hur länge som helst. Och för er andra, som har detta med ridningen i ryggmärgen, för er spelar det nog betydligt mindre roll. Men för mig, som knappt kommit upp ett steg, ja där spelar det stor roll. 

 

Nu har jag tappat den lilla styrka i kroppen som jag lyckats förvärva mig. Att galoppera ute ( där Lucky är pigg och framåt) bara det tar all min styrka :-( och bara tanken på att "försöka" gör något mer vettigt än att bara "åka" tar andan ur mig just nu.

 

Men det är bara att bita ihop, ta tjuren vid hornet så att säga och börja om igen :-) Att jag själv fallerar, det kan jag köpa. Men det känns så "elakt"  (missförstå mig rätt) att även Lucky blir påverkad av detta. Han är ingen mjuk och smidig herre, så nu är han stelare än stelast och kondisen lika med noll :-/ att även han påverkas så oerhört av dessa två faktorer, ja det känns som inge bra. Nu vet jag att vi kommer att komma framåt igen, att allt kommer att lösa sig och bli bra. Men det känns så himla tungt att börja om igen, från ruta 1. Men nu går vi förhoppningsvis mot bättre före, bättre väder, ljusare tider och framförallt, vi går mot våren och värmen :-)