Det som är utanför
ens kontroll. Det som man inte kan kontrollera, hur gärna man än vill. Det finns saker i livet som blir skit hur mycket man än förebygger, hur mycket man än försöker ge rätt förutsättningar, hur mycket man än lägger ner sina känslor, sin tid, sin ekonomi, ja hela sin själ. För oavsett om det gäller människor eller djur så vill vi alla ge de bästa som vi bara kan till dom vi håller kär i vår närhet och i vår familj.
 
Alla som följer mig, eller som följer Sannavet vilket slit, och vilken känslomässig resa vi haft ( i detta fall mest Sanna ) när det gäller Pyrets hovar. Och det är detta jag relaterar till när det gäller min rubrik till detta inlägg. Pyrets hovar, och allt strul som varit med dom, är faktiskt utanför vår kontroll, thats it! 
 
När det inte blir som man tänkt sig. Som man drömt om. Som man med hela sitt hjärta och själ sett fram emot, ja då rasar ens värld. Den rasar lika mycket för mig som person som det rasar för, i detta fallet då Pyret som djur. Nu är Pyret Sannas häst, inte min, så i just detta fallet är det ju Sanna som rasar som person, men ni förstår min tankegång väl ?
 
När man köper en häst, ja då köper man inte "bara" ett djur. Man köper en bästa vän, en soul mate, en andra halva ( ofta den bättre ☺ ) en arbetskamrat, en teamkompis, ja man köper en del som blir sammankopplad med sin själ helt enkelt. Så är då vi funtade i Team Ahlenius, och alla mina nära hästvänner runt omkring mig är precis lika i sitt tänk. Denna häst är en vän för livet, ingen som jag bara byter ut så där, utan en riktig vän och trogen kamrat. En vän och kamrat som jag kan gå i stort sett genom eld och vatten för!!
 
När man då som hästägare satsar allt, tid/känslor/ekonomi och allt annat som finns i ett sånt koncept, och det ändå inte räcker hela vägen, någonting skiter sig, och det rejält! Som i vårt fall då Pyrets otroligt kassa hovar med jordens tror jag sämsta hovkvalitet, då snackar vi om en känslomässig härdsmälta utan dess like. 
 
Att slå knut på sig själv för att försöka få till en lösning som gör att allt blir bra igen, och att "denna" lösning aldrig dyker upp, inte ens synlig borta i horisonten, ja fy fan vad det smärtar i ens själ. Det gör så djävulusiskt ont att se sin fina vän i ett sånt skick och inte kunna göra någonting. För vad jag än gör så blir det inte bra, det blir bara tillfälligt bättre för att sedan skita sig igen pga av en bagatell som en tappsko, lite brall i hagen, för mycket regn osv osv i det oändliga.......utan någon slut i sikte....Då mina vänner är det fan inte lätt att klara vardagen. När hela ens liv kretsar runt en vän i stallet, med trasig hov och ens mage är som en enda hård knuta full med sorg och gråt, och ett ständigt malande i ens huvud, varför!! varför tar det aldrig slut!!
 
Just nu har vi faktiskt det riktigt bra med Pyrets hovar. Dom är fortfarande urdåliga, vi kan fortfarande inte riktigt slappna av. Men Pyret är inte lika akut dålig i hovarna längre. Han har skor runt om, peppar peppar, men vi törs inte riktigt slappna av. För våra själar är så känslomässigt sargade så dom har inte läkt än, frågan är om dom någonsin gör det. Inte efter vår resa under alla dessa år. För det är så att det inte bara är Sanna som trasat sönder sin själ. Även min har fått sina törnen. För handen på hjärtat, hur lätt är det som mamma att stå på sidan om och försöka trösta/stötta/peppa/läka ett hjärta som gått i tusen bitar och som inte får en enda lugn stund för att kunna läkas, eftersom det hela tiden börjar om, igen och igen och igen.....
 
Och mitt i allt detta helvete som man då travar runt i både känslomässigt men även ekonomist....ja för hör och häpna så har då åtminstone vi bara en plånbok att ösa pengar ur. Och vare sig man vill eller inte så spelar ekonomin en väldigt stor roll i var mans liv ( om man inte är miljonär eller har en sedelpress under sängen vill säga ) så får man alla dessa mer eller mindre välmenande "råd" av allt och alla. 
 
Och det är fint tänkt, absolut, jag håller med. Men ibland så behöver man bara få en kram, irl eller via sms, Fb eller vad som i stället för alla råd. Många gånger kan en kram och några tröstande ord vara nog så mycket bättre än alla råd i världen. För ibland är själen så trasig så att t om välmenade råd trasar sönder och gör det onda ännu ondare, för själen orkar bara inget mer. Det är fullt, gränsen är nådd, jag är slut, jag ORKAR INGET MER!!!
 
 
Har en annan familj i vår närhet, vi har följts åt sedan ponnytiden, som sitter i samma båt som vi ang detta med trasiga hovar och skador som aldrig ger sig. Och vad jag lider med dom! Jag lider med flickan som gör allt som bara är möjligt för att ge så bra förutsättningar som det bara går för att främja skador och ge en bra grund.....och ändå så bara skiter det sig.....HELA tiden! 
 
Jag känner och lider med mamman som förutom sin egen sorg, också försöker lindra och läka dotterns känslor. Altt detta, samtidigt som hon gör allt som bara går för att hitta lösningar för att göra en dålig situation till det bättre. Men vad kan man göra, när man provat allt! För ibland är det faktiskt så, att man provat allt, och det ändå inte räcker. Ja då rasar ens värld verkligen helt och fullt. Och då, just då, är en kram mer värd än alla råd i världen, för just då, finns ingen ork till att ta in råd, då finns bara ork kvar till att överleva, en dag till....
 
Tack alla ni som orkat läsa igenom hela detta inlägg. Det blev långt och kanske lite rörigt. Men det var så många känslor som rördes upp i samband med att jag såg ett inlägg på Fb om just en trasig hov. Eftersom vi haft vår beskärda del av trasiga hovar så kände jag att jag behövde skriva av mig lite, för att få ut lite av alla dessa känslor som fortfarande finns i min själ, för helt läkt blir man aldrig efter en resa som vår. 
 
 
För er som inte följt oss genom hela denna resa med trasiga hovar, ni kan klicka på bilden så kommer ni till ett inlägg från Januari 2014 som förklarar närmare om vad som ligger till grund för detta inlägg ☺
 
 
 
 
Skickar en STOR kram till er alla som kämpar på där ute med ert liv. Oavsett med vad, så behöver man en kram ibland ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Josefin

Fint skrivet. Ja jag vet hur det är.. Mår just nu pyton för att jag bestämt att Marre ska få galoppera vidare. Dels känns det inte okej att han ska ha ont i sin mun. Sen är de också som du skriver att ekonomin har stor betydelse. Över 30 000 har jag lagt ut på han sen november. Önskar jag varit miljonär. Då hade jag sökt han och dragit ut de tänder som behövs eller kört ner han till en specialist i Uppsala. Men mitt i allt detta måste man komma ihåg att de är djur vi har att göra med. De ska kunna äta och springa utan krämpor.

Svar: Håller med dig helt och fullt! Känner med dig, vet vilket svårt beslut som du varit tvungen att fatta för din älskade vän ♥ Kram.
Åsa

Anonym

Jag fick ta bort min häst Yade i våras pga återkommande fång. Hemskt, men deg måste man vara beredd att ta när man tar ansvar över ett djurs liv. Ovissheten är ändå värst, när man inte vet... då är en bra veterinär guld värd. Eller kanske hovslagare i ert fall. Kr

Svar: Ja men absolut, visst är det så. Men oj så tungt beslut det är att ta! Skär i både hjärta och själ
Åsa

Anonym

Kram skulle det stå. Annukka

Svar: Tack ♡
Åsa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress