- En Turkisk armhåla i nyllet

Och doften av fiskrens i näsan.....

I en turkisk "lokalbuss" (Dolmus, betyder fullproppad på Turkiska) med en fartblind chaufför med en tegelsten under gasfoten och noll koll på av och påstigande!! Ja det ni! Det kan ge vem som helst dödsångest x 100!! Tro mig, har upplevt det själv.....en riktig nära döden upplevelse!!

Där står vi snällt vid vägkanten helt ovetandes om vad vi snart ska få uppleva. Fortfarande lyckliga i sinnet och förväntansfulla inför Bodrums besöket och lite shopping. Vi är som barn på julafton så den unga killen bredvid oss ler så där lagomt som man kan göra ibland när turister nästan står och hoppar av förväntan blandat med en uns oro över att var på rätt väg.

Och där dyker den upp borta på vägen. Men vad nu?? Är det den där lilla bussen, totalt fullproppad som sladdar in vid kanten och pyser upp dörren som vi ska åka med?? Den turkiska killen som väntat med oss vid kanten visar att : Ja visst, kliv på, bättre än så här blir det inte. Men....den är ju redan full!? Eller?? Tydligen inte, bara att kliva på och snällt klämmer turkarna ihop sig ännu mer i den redan fulla bussen.

Och det är nu som jag får den första läxan i att åka lokalbuss (Dolmus) i Turkiet. Söla f-n inte när dörren öppnas utan släng dig in med dunder och brak utan att tänka på dina medpassagerare för annars blir det som för Fru Ahlenius, som stog som ett fån med hakan vid knäna och ögon som två fågelholkar när dörren gick igen bakom hela resterande familjen och lilla frun blev lämnad ensam kvar och i chocken inte tog sig för någonting!!

Om det sen var min familj eller den unga turkiska killen som väntat med oss som fick chauffören att fatta att även lilla jag skulle med, ja det vet jag inte. Jag var ju bevisligen utanför bussen, fåraktigt stirrandes. Men hur som, plötsligt ser jag bussens dörr öppnas medan chauffören tvärnitar. Så jag lägger det långa benet före och slänger mig upp på trappsteget med ett krampaktigt tag i listen. och tur var det! För innan jag ens fått upp min vänstra fot på steget så startar den galna chauffören resan igen. Men nu djävlar höll jag kvar för glatta livet och pressade mig in i bussen. Här ska då ta mig sjutton inte jag bli lämnad en gång till!!

( jag när bussen stannar och jag ska på )

En sk Dolmus.

Och nu händer nästa helt otrolig händelse! Tror ni vi står stilla när vi ska betala och få pengar tillbaka. Nä men vadå....det är ju för fegisar utan dödslängtan!! Här sköter vi biljettköp, växling, rondeller samt chicken race mot mötande bilar på gator smala som utsvultna ormar, dvs noll bredd! utan att lätta på gasen och gärna vinkandes till andra chaufförer med samma aktiva längtan, om inte efter döden, så i alla fall efter en rejäl krock utan dess like. HERRE MIN SKAPARE!! Vem utbildar dessa fartdårar, har dom överhuvudtaget bilskolor eller beställer dom bara ett körkort via nätet?? Härmed lovar jag dyrt och heligt att aldrig, aldrig någonsin klaga på vår egen lokaltrafik, inte ens om den står still pga oväder....

Så där stå vi då tillslut allihopa. Anton som en böjd banan eftersom turkar tydligen är betydligt kortare än vi västerlänningar. Eller, så gör dom inte högre bussar. Jag frågade aldrig och vill egentligen inte veta. Härmed blir det taxi om vi ska åka där någon fler gång. Stod packade som sillar. 30 grader varmt och ac:n bestod av några små ynkliga öppna fönster längst upp vid taket. Hett var bara förnamnet, efternamnet vill ni inte veta, TRO mig!! Då knackar en försynt trevlig liten turkisk kvinna på mig och visar att sätet bredvid henne var ledigt. Jag ser frågandes ut och hon bekräftar min frågande min: Kom och sätt dig här, du ryms...

Ja ha, ryms gör jag. Men hur i allsindar ska jag ta mig dit då?? Hon kunde inte flytta sig pga allt folk och jag kunde inte ta mig dit....Joho, det kunde jag visst. Jag klättrade helt sonika över flera säten och vipps, så kunde jag slå ner rumpan på en tom plats. Och allt detta i 120 knyck, det ni!! (Käntes som 120 i alla fall) Inte illa för en bortklemad kvinna från lilla Svedala. Då och där, inser jag varför det var tomt bredvid henne. Känner en fruktansvärd stank av gammal fisk och tittar lite närmare på hennes hink som hon har snyggt placerat i knäet. Men vad sjutton!! Vad tror ni att det var ? Jo, en otvättad FISKHINK!! full av gammal fiskrens!! Men vad fan!! Finns det ingen lag på vad som får föras med i en buss där ac:n inte ens finns i fantasin och termometern ute står på 30 grader!! Heliga guds moder vad det stank!! men kvinnan, ja hon såg så där nöjd ut som bara vissa kan. Och lukten....ja den kände hon nog aldrig av. Men tro mig, min näsa gjorde det. Och den gjorde det ordentligt vill jag bara nämna, så att ni verkligen ska förstå hur in i baljan det stank!!

Men fram kom vi. Hel och ren, trots div fiskrens och illaluktande hinkar. Men besöket i Bodrum, ja det tar jag i nästa inlägg. Resan hit tog bara den ett helt inlägg för sig, men oj vad roligt det var. Ärligt så njöt jag av varje sekund. Även på hemresan när vi trodde att bussen skulle lägga sig på sidan i en av rondellerna. Men det, det är en annan historia ;)