Har jag haft i natt. Usch vad jag har sprungit i stallet trots att jag har legat i min egen säng :/ I natt har jag amputerat hovar, filat hovar som trasats sönder ÄNNUMER och gråtit så mycket att det rann ut genom stalldörren. Så än är det inte riktigt slut, inte för mig iaf :(

 

Men om vi bara kan få ett lugn nu när det gäller Pyret så själen kan få ta igen sig lite så blir jag lycklig. Och för vår älskade Pyrets skull hoppas jag detsamma. För är det jobbigt för oss så är det 100 gånger värre för honom! Det är hans liv det handlar om, vi är bara bi sittare i det. Det är Pyrets liv som har fallit isär. Tänk att aldrig få jobba ordentligt. Och då menar jag inte värsta hopp eller dressyrträningen utan ett vardagsjobb. Att kunna få fara ut på en skrittrunda och titta sig omkring. Att få känna vinden och lyckan över att kunna sträcka ut i galopp med sin kompis Pridde. Att slippa stå där i hagen och se kompisarna fara iväg.......utan mig....

 

Visst, jag förmänskligar honom så det skriker om det. Jag lägger mina egna känslor och värderingar i hans kropp och själ. Men jag kan inte komma ifrån att jag tror helt och fullt att en häst mår inte bra av att bara stå i en hage och aldrig få komma ut ur den. En hage för våra hästar (det är få som har någon storlek på sin, dvs STOR) så i min hjärna blir hästens hage och att bara vara i den som om jag skulle vara i min lägenhet och aldrig få komma ut ur den. Ja visst, jag kan gå ut på balkongen/uteplatsen, och ja visst, jag träffar min familj. Men jag kan aldrig gå ut och se andra miljöer eller träffa på andra människor. Och en häst som bara står i sin hage, ja vad är skillnaden? 

 

Även där förmänskligar jag hästen, IGEN. Det är jag som jämnför hage med lägenhet. Det är jag som tycker att det skulle bli tråkigt och enahanda. Det är jag som tycker....hela tiden...  Det är helt omöjligt att inte lägga sina egna värderingar i sina djur, det sker automatiskt eftersom vi har känslor och eftersom vi bryr oss om! Dom flesta av oss iaf, det finns alltid rötägg som inte verkar bry sig om någonting. Men nu på slutet, när vi inte ens har kunnat gå på en ynka pynka prommis med Pyret, ja då har det verkligen gjort ont i hjärtat på mig. När jag ser hur han vaknar upp och blir nyfiken, pigg och allert och typ suger in allt han ser och upplever med alla sina sinnen, ja då ser jag hur mycket han tycker om att få komma ut en sväng och bara insupa omgivningen (min tolkning givetvis, Pyret kan ju inte prata, allt blir människans tolkning av sitt djur eftersom djuret inte kan sätta ord på vad den tycker och känner)

 

Men hur som, har nyss pratat med vår underbara stallägare och han berättade att det var en pigg och glad kille (hans tolkning märk väl) som följde med ut i hagen. Bootsen satt kvar och han verkade inte ömma i hovarna. Ingen blir gladare än jag över att höra detta. Och den glädjen är helt och hållet för Pyrets skull! I hela denna olyckliga resa så är det bara två stycken som jag bryr mig om, och det är Pyret & Sanna. Den ena lider fysiskt (Pyret) men den andra lider precis lika mycket men psykiskt och det är Sanna! och det är deras välfärd som jag bryr mig om. Båda ska få må bra  i mina ögon. Och där är jag som en lejonhona, jag har starka och långa klor, och om jag vill kan jag rivas djävligt bra!!