Fram tills nu har tiden här i stugan varit full av saker att göra. Ingen stress utan bara sk "pula på dagar" Pula på innebär för mig att pyssla med olika projekt som väntar på att göras. I vårt fall har det varit 10 kubikmeter ved som ska slängas  in i vedboden, lite sömnad av nya gardiner, fiska och en massa andra "projekt" Sedan har vi också fått träffa en massa nära och kära släktingar från båda våras sidor. Vissa har det varit längre sedan vi träffats och andra möter vi betydligt oftare, men lika roligt är det oavsett tidsrymd.

 

Hemma i stan var jag fullt övertygad om att jag inte "behövde" få vara i stugan någonting denna sommar för jag upplevde att jag fått så mycket "själslig" frid redan både hemma i stan men även genom vår vagn i Bottis. Men det var inte fören vi kom hit denna sväng som jag insåg att utan stugan klarar jag mig inte. Jag måste få detta " lugn" som denna miljö ger mig. Jag gifte mig en gång med en fjällbo, men tyvärr omvandlades han till en riktig storstadskille ;) Hm.....hur ska jag lyckas förvandla honom tillbaka tro ;)

 

Jag har ett sånt stort behov av lugn och ro. Till tystnad, egen tid och att vara utan stressen som jag omedvetet tar in i mig i stan. Jag behövertanka detta lugn för att orka med all fart och fläkt som jag annars befinner mig i hela dagarna när vi är åter i Umeå.

 

I Måndags fick jag möta en helt ny miljö, visserligen hade jag varit där vid några tillfällen förut men det var för jättelänge sedan (typ 25 ) år sedan. Och direkt som jag såg stugan igen och lugnet runt den så kände jag bara rakt in i hjärtat, att här, här är det frid och ett lugn som bara inte finns någon annan stans. Min man som känner mig så väl, sa direkt att här, här skulle Åsa trivas. Och hur rätt hade han inte i det :) Att få kliva upp och ta morgonkaffet i handen och sätta sig på bron för att blicka ut över sjön och få höra tystnaden blandat med fågelsång, myggsurr och vattnet som kluckar mot stenarna, ja det skulle vara helt magiskt för själen......