mellan äktenskap och arbete. Har funderat lite på detta med hur många det är som stannar kvar i ett förhållande som inte är bra bara för att. Bara för att det är tryggt, ekonomiskt, lättaste utvägen och en miljon andra skäl till det. Samma lika anser jag att det kan vara med ens arbete, hur många stannar inte kvar pga att det är "lättare" än att ta steget och gå vidare ut i det okända.

 

Hur många gånger sker inte allt bara på rutin? Visst, viss rutin måste finnas annars blir det så oorganiserat att det blir helt galet och jättejobbigt för alla inblandade. Vi människor är vanedjur och mycket, men inte allt, ska vara organiserat uppstrukturerat och rutinmässigt, annars mår vi inte bra helt enkelt.

 

Men ibland går vi (har åtminstone jag gjort) lite vilse i vår egen rutin. Fortsätter som vanligt utan att känna efter och lämna tid till eftertanke. Hur är det egentligen? Är det här bra för mig? Varför gör jag detta? Vad ger det mig egentligen? osv osv.

 

Jag trivs super i mitt jobb. Jag tycker verkligen om att arbeta med barn. Barn ger så mycket tillbaka, utan att ställa krav på ngt sätt. Barn är nyfikna, spontana, sanna, ödmjuka, tillitsfulla små individer som reser ut i världen med en skattkarta i handen och ett upptäckar/utforskar sinne på vid gavel. Dom leker sig fram, utforskar, upptäcker, upplever sin vardag med hela sin kropp. Dom bara är, och njuter av varje sekund, livet är som ett enda stort gottebord och bara att ta för sig, jösses vad jag avundas dom många gånger.

 

Mitt arbete är oerhört fritt eftersom jag arbetar hemma och det är verkligen en av anledningarna till att jag trivs så väldigt bra. Till stor del styr jag mina dagar helt fritt. Vill vi göra någonting särskillt så sitter det inte fast i så mycket :) Jag behöver inte ta hänsyn till någonting mer än vilka tider mina barn ska hem. Vi bestämmer själva var och vad vi vill äta, om vi vill vara hemma eller ge oss iväg på äventyr, vad vi än vill så är det inga hinder (möjligtvis vädret då)

 

Däremot har jag i höst insett att jag själv gått lite vilse i mina rutiner. Jag har alltid gått med min barngrupp på eftermiddagarna till olika ställen, kan vara lekparker, andra kollegor, biblioteket eller någonting annat. Jag har sällan bara varit hemma på min gård. Detta har (vilket jag inser nu i efterhand) lett till en inre stress som jag aldrig var medveten om förnst nu när jag slutat att gå så långt varje eftermiddag.

 

Dette ledde till att jag redan på fm var lite stressad (helt omedvetet) för jag ville hem i tid till lunchen så att den inte skulle bli för sen. För jag ville ju att barnen skulle hinna få sin lunchvila och få sova ordentligt och gott så att dom skulle ha något nöje av sin eftermiddag. Så redan där blev det fel, utan att det egentligen var tänkt så. För att vi skulle hinna så var vi mer eller mindre tvungna att äta mellis runt 13.30-14 för att "hinna" klä oss och gå iväg så att jag var hemma igen i tid till hemgång för barnen runt 16-17 tiden.

 

Detta fick jag klart för mig när min man en dag sa " Kan du inte bara vara hemma med dina barn, måste du alltid gå iväg? "  Men det gör jag väl inte svarade jag då. Jo fick jag tillbaka, jag kan lätt räkna på ena handen när du bara är hemma...Och riktigt bevis för det fick jag när jag gick ut till barnen och sa att " I dag ska vi inte gå någonstans, i dag ska vi vara hemma " Va! Får vi leka hemma på gården?! Och gissa vilka som blev superglada, för att få vara hemma på vår egen gård....Jo barnen!

 

Nu när vi bara ibland går iväg från området på eftermiddagen så har allt blivit mycket lugnare. Nu kan vi äta lunch när vi kommer in i lugn och ro. Dom som sover efter lunch hinner få en ordentlig sovvila och vi kan fika mellis 14.30-15 utan att det gör någonting. Innelekarna får ta slut av sig själva och inte för att jag säger " nu måste ni städa " för att vi ska hinna ut och iväg. Det vi hinner hinner vi och det som blir kvar ogjort (bibliotek, lekpark eller ngt annat) ja det gör vi nästa dag om vi vill och orkar :) Tala om frid i själen och ett lugnare sinne för alla, men särskilt för mig. Tänk vad lätt det blir fel utav misstag, någonting som ska vara bra, kan ibland leda till det motsatta..

 

Men under en lång period så gjorde jag bara det jag alltid gjort utan att fundera över vad det gav mig i mitt arbete. Jag gav mig själv aldrig tid till att verkligen känna efter och analysera varför jag kände som jag gjorde (stress) utan fortsatte bara av gammal vana. Eller för att det var enkelt och tryggt, eller av någon annan orsak, vad vet jag. Lätt var det iaf eftersom jag gjort så i många år utan att egentligen reflektera över mina egna känslor och vad min kropp försökte tala om för mig. Men bättre sent än aldrig kom jag fram till en förändring, och för mig har det varit super  :) Mitt nya ordspråk för mig själv är " Lagom är bäst " och i dag försöker jag följa det i allt. Lyckas kanske inte alla gånger men bra nog oftare nu än förut iaf :D