Och med ljuset kommer vårtröttheten. Just nu skulle jag kunna sova dygnet runt, kommer att vara så här ett tag till för att sedan vända och jag orkar hur mycket som helst :) Känner ändå att jag har mer fysisk ork nu än förut, att motionen ger mig en annan form av styrka och ork, tar jag tacksamt emot och njuter av i det dagliga livet.

 

Längtar till påskledigheten och till stugan. Mitt andningshål här i livet, längtar till lugnet och tystnaden som bara finns där uppe. Men samtidigt gruvar jag lite, saknaden efter Frode kommer att bli tung och jag är rädd för att många tårar kommer att trilla när jag kliver in i stugan och ingen Frode är där....Min lilla pälsboll fattas mig fortfarande så där otroligt mycke att det ibland känns som om någon rycker undan fötterna för mig och jag bara faller....Svårt för er att förstå kanske, men för mig var Frode en bit av mig, som alltid fanns där och som nu har skurits bort för att aldrig komma tillbaka. Saknaden är fortfarande så stor att det är jobbigt att tänka på Frodeplutt, min otroligt fina vän....