till en by som heter Högland. Där var jag mycket upp till tonåren  för där bodde min mormor och morfar i ett rött hus där vägen gjorde en sväng tillbaka mot byn. Mormor var som en mormor ska vara. Det var mat och fika i en salig blandning varvat med historier om byns folk och ett eller annat besök i kyrkan. Kom i håg att brorsan slapp alltid följa men jag skulle fixas i ordning och visas upp som ett praktexemplar ;) (Dom visste nog inte vem mitt riktiga jag var)

 

Min morfar luktade alltid trä, han var otroligt duktig på att snida och det var ett intresse som höll i sig hela livet. Många var dom timmar som jag tillbringade med honom i snickeboa tappert jobbandes med en kniv som alltid var för vass. Otaliga plåster gick åt varje sommar för att läka alla mina knivsår :) Morfar var tystlåten, iaf så upplevde jag honom så, men hade ett stort hjärta och alltid tid för att svara på alla tusen frågor som rymtes i min hjärna på den tiden.

 

Uppe på övervåningen i deras hus var det som att komma till ett annat land. Där fanns allt mellan himmel och jord och mer än en regnig dag har jag vänt ut och in på allt som fanns där uppe. Oj vad mycket fint jag hittade och spännande böcker att bläddra i :) I stor rummet uppe hängde en Novemberkaktus som i mina ögon då var stor som sjutton. Den hängde där så länge som jag kan minnas och när den blommade var den det vackraste som jag visste. I juletid när vi var där var den översållad med vackra blommor som lyste upp rummet som en stor stjärna full av liv.

 

Deras trappa upp till övervåningen var sliten av allt spring upp och ner. När jag satt i trappen och smekte trappsteget så käntes det som sammet mot handen. Likaså trappräcket, efter ett helt liv med otaliga händer som hållit i räcket under alla dessa år så har det blivit slipat sakta men säkert till en slät yta som jag tror aldrig går att få till på något annat sätt än genom åratal av kärleksfull beröring.