Gråten kommer inte så där okontrollerat längre utan ligger mer som en liten boll i kroppen. Saknar Frode oändligt mycket och det är enormt tomt hemma här utan min lilla pälsboll. Inser att jag kommer att vara mycket ensam nu när alla andra i familjen jobbar med oregelbundna arbetstider, dvs mycke kväll och jag inte ens har Frode som sällskap.

 

Har haft stallterapi nu i flera dagar. Snusar på Holles täcken och gråter lite, men är så oerhört tacksam över att ha fått vara med en sån vänlig själ som Holle var. Han och Pridde har gett mig tillbaka tilliten till hästar och med deras hjälp har jag fått uppleva den ljusa sidan av att vara hästägare (även om det var flickorna som rådde om dom)