Saknar Frode så det smärtar och tårarna rinner fortfarande som små bäckar bara jag tänker på honom. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle sakna honom så otroligt mycke som jag gör!! Saknar ljudet av tassarna på golvet, nosen som puttar lite försiktigt för att påkalla min uppmärksamhet, tassen som han allt som oftast la i mitt knä, en varm liten boll i soffan och en vän under bordet i köket. Ser honom fortfarande i ögonvrån och kan känna hans doft som en snabb snabb förnimelse under en kort sekund.

 

En vän som alltid fanns där lika glad oavsett dag, lika lycklig varje gång som han förstod att han skulle få följa med mig och dagbarnen ut på en promenad eller för en stund i lekparken. Alltid lika tålmodig satt han där vid vagnen och var bara nöjd med att få följa med. Ställde aldrig några krav utan var lycklig för det lilla...

 

Under så många år var det vi, i ur och skur, i med och motgång för nog var det motgång vid fler än ett tillfälle. Otaliga var dom timmar som jag lade ner för att få honom till den hund som han tillslut blev. Många timmars promenad ute efter Ersbodas gång och cykelvägar för att vänja honom vid folk, bussar, cyklar, barnvagnar, ja allt som rördes runt oss :) Jag glömmer aldrig första gången vi mötte en människa mmed en stooor dunjacka med huvan på huvudet....det var superläskigt enligt Frode. Hade han kunnat då sa hade han sprungit som en kanin och jag är fullt övertygad om att han hade sprungit fortfarnde :) Eller när en buss passerade för första gången och stannade och pös så där som dom gör :) SKITLÄSKIGT!! :) Och när han såg en barnvagn för första gången, eller en cykel! Ja jösses vad det var mycket som var läskigt. Och då har vi inte ens pratat om alla barn runt oss :) 

 

Men en lugn och fin kille blev han tillslut. Lite hundelak mot vissa hanhundar och skällandet när det kom folk fick jag aldrig ur honom. Hans vaktinstinkt gentemot mig var alltid lite för stor, och han blev liiite för mycket min hund. Men annars var han en guldgruva som gav oss många glädjestunder och hans kärlek till oss tog aldrig slut, vi som var hans familj och flock.

 

Saknar hund jättemycket, fast egentligen är det Frode som jag verkligen saknar. Saknar så mycket att det gör ont. Men tankarna har börjat att komma om en ny vän, en ny liten kille som kanske kan vara den som vill bo hos oss och omslutas av vår kärlek och omsorg. En ny liten kille som vill följa med på promenader med dagbarnen, leva husvagnsliv och springa lös i stugan och jaga råttor och få godis hos mormor och morfar, busa med Rufus och springa i stallet och följa med på våra ridturer :) Ja jag vet inte, tål att tänkas på för om det kommer en ny liten vän så ska han älskas för sin egen skull, inte för att han ska ersätta och fylla ut tomrummet efter Frodeplutt, så elak vill jag inte vara. Då får det hellre var, då är vi utan en ny liten pälsboll....