Har funderat lite hit och dit på det här med lycka. Vad lycka innebär, vad som gör mig lycklig och hur jag kan förvalta och dela med mig av den. Jag har väldigt lätt för att känna en form av lycka men jag kallar det för själsligt lugn. Själsligt lugn är ett sinnestillstånd där jag får ro i själen och känner mig totalt avslappnad.

 

Den där härliga harmonikänslan eller lycka eller vad ni nu vill kalla det får jag av väldigt enkla saker. En lugn stund i skogen, en bra bok och en kopp the, att vakna upp i stugan och höra vedspisen knastra, sitta runt matbordet med familjen och bara lyssna på allt surr och mycket mer.

 

Men någonting som jag har gått och grunnat på länge är detta slit och släng samhälle som vi lever i nu. Att det ska köpas nytt innan det gamla ens har blivit ordentligt begagnat. Att det ska köpas nytt bara för att, inte för att det är uttjänt eller trasigt. Lever vi i en tidsålder när vi tror att vi kan köpa lycka för pengar? Ja menar ta detta med tjockt tv kontra platt tv. Gud vad många det var som blev störda av att vi hade kvar vår tjock tv så länge, varför köpta vi inte en platt tv? Herre gud dom hade ju funnits så länge nu, att dom var ju superbilliga osv osv Men varför skulle vi det? Den gamla fungerade ju hur bra som helst, men tro mig, det var fler än en som lyfte detta mer än en gång :) Nu är vi äntligen ägare av en platt tv så nu har friden lägrat sig ;)

 

Men detta med att hela tiden byta ut, förändra, köpa nytt mm. Vad bottnar det i? Varför är vi inte nöjda med det vi har, Varför bryr vi oss så mycket över vad grannen har för bil, om dom har nya vardagsrums möbler, nytt kök,  rest 2 gånger per år till Turkiet osv osv. Blir vi verkligen lyckligare av att lägga pengar på en massa materiella saker eller lurar vi oss själva .... Jag menar, för att ha råd med alla denna "lycka" så måste vi ha pengar, eller hur! Och för att få pengar måste vi jobba och ju mer vi jobbar ju mer pengar får vi. Men fritiden då? När ska vi hinna med att vara "lycklig" om vi bara jobbar hela tiden för att få pengar till att köpa den "lycka" som vi så fruktansvärt strävar efter att få...Är det de vi upplever på lördagar när vi stressar runt från affär till affär dignandes under kassar fyllda med "lycka" som vara tills vi kommit hem och plockat upp allt och en tag till. Tills vi inser att vi bara måste ha nya möbler, nya kläder, nya tapeter, mer "lycka" för att må bra...

 

Nu låter jag som värsta moraltanten som aldrig köper nytt eller byter ut, men det gör jag också, tro inget annat. Men det är mentaliteten ute i samhället som jag har grunnat på. Hur vi lever och vad vi tycker gör oss lyckliga. Och jag har svårt för att förstå detta med att materiella saker kan var det som gör oss alla så oerhört lyckliga. Vi jobbar som aldrig förr, utbrändheten ökar och stressen kryper längre och längre ner i åldrarna och i många, inte alla, famljer jobbar båda heltid för att få i hop det ekonomiskt. Och visst pengar behövs och vissa saker måste vi ha för att må bra. Tak över huvudet, mat i magen, kläder på kroppen, en fritid som berikar osv. Och ja, allt detta kostar pengar. Jag vet....

 

Men när blev det så att en vecka utomlands blev så mycket bättre och finare att visa upp än 10 helger med familjen och en pickninckorg på badstranden hemma i sverige, eller när vardagsrumsmöblerna måste bytas ut efter 2 år för att dom gud bevars är omoderna, när pryttlar och pinaler köps och det gamla slängs på återvinningen och det syns inte ens att det är använt, inte enrepa och ser ut som ny. Ja listan kan bli hur lång som helst (Ja jag vet, jag bara älskar listor ;)

 

Nu är det säkert mer än en som tänker: ska hon säga som har stuga, husvagn, snöskoter och en ny bil ( ja, jag anser att en bil som är 6 år gammal fortfarande är ny, trots att den har gått 20 000 mil) vad snackar hon om, värsta pryl nissen. Och jag håller med, jag eller vi, har mycket prylar, och vi planerar en utlandsresa nästa år och ja, vi jobbar båda heltid ;) Men det är inte så att jag försöker att lyfta mig själv som bättre än andra, absolut inte. Men jag oroas över och tycker synd om våra barn och unga i dag som lever med heltidsarbetande föräldrar som sliter häcken av sig för att få i hop pengar till saker som alla verkar tro att alla behöver och vill ha. När det kanske egentligen är så att många (inte alla) egentligen hellre skulle vilja jobba mindre, spendera mer tid med varandra isf att jäkta runt mellan olika aktiviteter, kanske ha en lite äldre bil men mer tid till annat  (Ny bil innebär oftast ett lån på banken som i sin tur innebär mer jobb för högre lön så att vi har råd att betala av bilen som vi bara måste ha)

 

Hänger ni med i min tankegång? Vi tror att vi behöver en massa för alla andra har det, och alla andra tror att dom måste ha det för att vi har det,.Och det är där knuten i det hela är enligt mig. Behöver vi verkligen allt som vi tror att vi vill ha, eller kan vi skala bort lite av allt det  där materiella och omvandla det till gemenskap med familjen och vänner. Eller till en lugn promenad i skogen med kaffe termosen och ett sittunderlag? Eller till mer närvarande tid med våra barn i vardagen isf en vecka på en badort utomlands en gång per år?  

 

Nu menar jag inte att det ena utesluter det andra. Men det kan kanske vara bra att stanna upp och fundera om jag verkligen behöver detta som jag så gärna vill köpa. Och om det verkligen är värt priset. Och om jag faktiskt vill ha det och inte bara köper för att " alla andra " har ju en sån sak. Går vi omkring och köper/vill ha saker bara för att vi tror att det förväntas av oss, eller gör vi det för att vi verkligen vill....Eller gör vi det för att passa in i mallen på den lyckliga familjen.....

 

Ännu ett långt inlägg och ganska så tungt vill jag lova. Men i min hjärna så tror jag faktiskt att det är mer än en familj som följer med strömmen för att inte sticka ut och synas för mycket. Precis som det för ungdomar är viktigt att passa in och inte avvika för mycket från mallen så tror jag att det finns många familjer som kämpar med samma sak... i tron att alla andra är lyckliga med sina liv...