- När man är ett blåbär

Är det verkligen lyckosamt att dom man håller på med är lugna och trygga individer som kan hjälpa en och lotsa en genom allt nytt och alla svårigheter.

När vi påbörjade vår karriär inom hästvärlden var tjejerna för liten för att kunna ta ngt riktigt ansvar så det blev på mig allt vilade. Kan säga att jag mer än en gång tvivlade på mig själv och det käntes allt som oftast som om jag hade tagit mig vatten över huvudet.

Jag har sedan unga år varit förtjust i hästar, i bland med en skräckblandat förtjusning. Har i stort sett lärt mig att "åka" häst på egen hand och med mer eller mindre snälla hästar. Kan säga att en upplevelse som jag råkade ut för har gjort att mitt förtroende för hästar inte riktigt är 100 % Men allt går att jobba med så och detta.

Så när jag och flickorna tog steget in i hästvärlden så tvivlade jag ganska så mycket på min egen kapacitet att dra i land allt det praktiska runt om kring detta med hästliv. Det är mycket som man ska och bör kunna ang hästar och deras välbefinnande, foder, sjukdomar, veterinärvård, vaccinationer, tränings scheman, att dra en transport, i och urlastning, tävlingar, säkerhet och mycket mycket mer.....

Det som har varit min stora räddning eller trygghet iom att jag själv inte hade fulla kunskaper ang detta med hästägandet är den tränare som min yngsta dotter fick när hon tog steget in i tävlingsvärlden med sin ponny Pridde. "Vår" tränare ställde upp till 100 %. Ingen fråga var för dum och hon såg till att jag verkligen hade förstått vad hon menade när det var någonting som hon hade förklarat. Till henne kunde jag vända mig när som helst om vad som helst och få en bra förklaring om vad det var jag funderade över.

"Vår" tränare ställde alltid upp långt mer än vad hon var skylldig till och fanns alltid där för sina flickor eller för oss föräldrar som bra nog ofta inte hade en susning om vad som gällde. Ingenting var omöjligt, att gick att lösa det var bara att hitta den rätta lösningen så ordnade det sig :)

Så jag och flickorna "övade" på med hästarna. For på tävlingar med en darrandes hysterisk mamma vid ratten :) Alltid 2 timmar före så att vi kunde lasta ur och jag fick liiiite tid på mig att vända runt ekipaget för hemfärd. Att flickorna inte blev avskräckta redan första gången förstår jag inte :/ för fy så jobbig jag var :) Att jag bara hade dragit transport en gång i hela mitt liv gjorde ju inte saken lättare ;) Att jag överlevde är för mig en gåta faktiskt, och vi håller på än i dag trots alla svårigheter som vi har upplevt tillsammans.

Men utan våra fina och lugna killar hade det aldrig gått. När min mage gjorde frivolter av stress och oro så tittade dom bara på mig med sina kloka ögon precis som om dom sa : Men lugna ner dig, vi ska bara ut och åka en sväng. Om du bara kör så står vi snällt stilla i transporten tills vi kommer fram. Andas nu ett djupt andetag så kör vi .....Det kommer att gå bra....lita på oss...och bra gick det...alltid. Aldrig att vi har haft något problem, snällt går dom på, snällt står dom stilla och lugnt kliver dom av. Dessa underbara killar har lärt mig så otroligt mycke och jag är så enormt tacksam för att dom klev in i vårt liv och har låtit oss få uppleva alla dessa underbara stunder som vi har haft tillsammans.

Nu är jag lite mindre ett blåbär :) Men ju mer som jag håller på med hästar ju mer inser jag att jag aldrig kommer att bli full lärd. Att hålla på med hästar är att lära hela livet, varje dag är som ett oskrivet blad som när dagen är slut har gett mig helt nya kunskaper och en helt ny inblick i hästarnas värld. Men tillsammans med Holle och Pridde är det lugnt :) när jag gasar igång tittar dom bara på mig med sina kloka ögon och säger : Andas människa, det här fixar vi tillsammans.....Lita på oss....

Ha det gott och sköt om er.....