- Det här med vikten....

Är ju ett ämne som alltsomoftast kommer upp till diskussion. I dagens lite ytliga samhälle där lycka ofta är synonymt med bra lön, fina saker, finlägenhet/hus att vara kroppsligt stöpt i samma form som samhället tycker är "fint!, dvs smal tycker jag personligen är helt fel.

Lycka för mig behöver inte vara din eller någon annans lycka. Vi är olika personer och vi har olika drömmar och mål här i livet. Och tack och lov för det, tänk er ett samhälle som är ännu mer stereotypiskt än vad det redan är. Men till samhällets försvar så är det inte riktigt så illa som jag skriver det här och nu.

Men tillbaka till det som jag började med, dvs vikten och då menar jag den kroppsliga vikten. Jag har sedan mitt sista barns födelse lyckas lägga på mig trivselkilo efter trivselkilo ;) Jag väljer att kalla det så eftersom det i mina öron låter lite snällare :) Och har konstigt nog aldrig haft några problem med det. Jag vet att jag är älskad och omtyckt för den jag är som person och och inte för hur jag ser ut. Låter som en klyscha, ja jag vet, men så känner jag det.

Men konsekvensen av mina "trivselkilon" börjar nu vid 44 års ålder att göra sig påminda. Jag har aldrig känt något behov av att bli smalare för någon annas skull. Men nu däremot börjar jag att känna det för min och min kropps skull. Knän som värker. Har iof haft problem med mina knän sedan tonåren men nu lite mer. Fotleder som spökar så där lite lagomt mycke. Lagomt för att "störa" mitt liv och det jag tycker om att göra.

Och peppad som jag har blivit av mina kollegor som förstår vad det innebär, så har jag tagit tag i saken. Jag försöker verkligen att tänka på storleken på mina matportioner. Mer grönsaker och frukt. Mindre gofika och i stort sett nästan ingen kvällsfika. Men helt fanatisk är jag inte för om detta ska fungera så måste jag ändra mitt tänk ang mat för resten av mitt liv.

Och eftersom det har tagit flera år hit så planerar jag långsiktigt för en minskning för att det förhoppningsvis ska hålla livet ut också :) Men det är inte lätt, för sjutton vad hungrig och sugen jag är på allt. Egentligen är jag inte hungrig med i min hjärna så är det ju sååå synd om mig och då måste jag ju bara bli sugen på precis allt !!

Alla har ju hört "Sådan husse/matte sådan hund" och i mitt och Frodes fall stämmer det verkligen. För himmel så hungrig hund jag har just nu :) Han bara vandrar runt matbordet vid lunch, om jag inte ser mig för så snubblar jag på honom för han fullkomligt går kloss med mig och bara suktar efter en liten matportion från oss :) Jag är fullt övertygad om att han känner av, att jag upplever det som om jag håller på att svälta ihjäl just nu och tror att samma sak ska hända honom. Men eftersom vi båda bär på lite "trivselkilon" så är det nog bara i våra hjärnor det spökar ;)

Så för min egen skull och endast för min skull hoppas och önskar jag att att det kommer att fungera. Får ni höra talas om en galen kvinna med en lika galen hund som gör inbrott här på Ersboda för att snatta lite gott så vet ni vilka det är. Då är det bara jag och Frode som har blivit galen efter allt som vi är sugen på ;)