- I morgon är det dags....

Är ledig i morgon för att göra någonting som jag tycker är jätte roligt. För 2 år sedan var det inte ens aktuellt, fanns inte ens i min världsbild, att göra det jag ska göra i morgon.....eller någon annan dag heller.

Som dom flesta vet vid det här laget så har jag börjat att lära mig att rida isf att åka häst. Jag kom in i en grupp som redan hade ridit 2 år tillsammans och bevisligen även börjat med att skutta lite enklare hinder, typ sockerbitar...
Inte högt med andra ord men jag som då var oerhört hopprädd, feg i ridning överhuvud taget, missade börjanbiten och fick kliva in på en gång utan invänjning utan bara pang på !

Utan att ljuga kan jag berätta att första gångerna som jag hoppade (skuttade) över pyttesmå (är fortfarande pyttesmå) hinder så glömde jag att andas så jag höll på att svimma flera gånger på hästryggen. Ni vet hur det känns när man får tunnelseende och ljudet bara försvinner längre och längre bort, så var det typ dom 4 första gångerna. Min ridlärare såg hur det var fatt så hon fick påminna mig om att andas så jag inte skulle tuppa av.....vilken tuffing jag är va ;)

Men så hittade jag min vän och klippa på Hippo. Han heter Lucky L och han har gett mig den trygghet som jag behöver för att komma över denna oerhört jobbiga hopprädsla. Han är minst 1.70 hög men lika snäll som stor. Han lottsar mig genom ridlektionen som en gentleman. Hoppar allt som jag styr på oavsett hur tokigt jag rider eller hur dumt det blir. Stannar aldrig, viker aldrig av, har bara öronen framåt och ger mig ett lugn som jag aldrig har fått uppleva förut.

Med Lucky är jag aldrig rädd eller osäker. Det är bara roligt och det är en helt underbar känsla detta med att våga någonting som man aldrig trott sig med att klara av. Från att vara dö rädd till att känna lyckobubblor i magen är en helt obeskrivbar känsla. Önskar att alla människor någon gång i livet får uppleva denna magiska stund. Nu behöver det ju inte vara någonting med ridning utan kan ju vara vad som helst som upplevs som skrämmande/svårt men som sedan övervinns och man märker att jag fixar det, jag kan.....

Så i morgon ska jag vara med på Blåbärshoppning på Hippo. Och vem som jag har önskat förstår ni nog eller hur ;) Och HELA 30 cm ska vi "hoppa" :) Som Jessika sa : Bättre lågt och du tycker det är roligt än högre och det blir fel. Och hon har alldeles rätt, för jag har redan klarat av det mål som jag har satt upp för mig själv. Att hoppa och tycka att det är roligt är viktigare för mig än hur högt jag hoppar/skuttar. För jag är fullt övertygad om att med säkerheten/tryggheten kommer också önskan/lusten att utmana mig själv att sakta men säker komma högra och högre upp. Men blir det aldrig högre än 30 cm så är jag nöjd med det också. För nu gör jag det för att jag tycker att det är roligt, och att kommit så här långt är bara det en seger för mig....alllt annat blir bonus som jag bara kommer att njuta av.......Och allt detta har jag en enda underbar vän att tacka för......nämligen Lucky......han som är lika snäll som han är stor....