Det här med att byta ut

En hund, häst eller ngt annat djur när det enligt ägaren inte håller måttet.  Hur går tankarna då hos den personen ? Vad är det som gör att vissa personer klarar av den känslomässiga biten som det innebär att sälja/köpa nytt när den första "varan" så att säga inte stämmer överrens med vad personen vill ha ?

Är det så att vissa kan stänga av lite/bortse lite från känslorna ? Naturligtvis är det inte negativt att klara det om så är fallet. Men om jag bara går till mig själv så kan jag, går det inte att göra så .

Ta vår hund som exempel. Han har gett mig enormt mycket arbete sedan han klev in genom vår dörr för snart 8 år sedan. Oräkneliga är de timmar som jag spenderat ute i när/yttermiljön för att ge honom den miljöträning som han missade som liten, timmar av träning för att få honom någorlunda trygg som individ. Iof sig så har jag långt ifrån lyckats ;) han är liiiite annorlunda fortfarande men har blivit så enormt mycket bättre än vad han var som ny hos oss.

Men inte sjutton skulla jag klara av att sälja/ge bort/ta bort honom för att få en ny hund som skulle få ta hans plats som familjemedlem hos oss, den tanken är ju för mig helt befängd....

Och lika så är det med våra hästar. Nu är ju inte dom mina så jag har ju ingen bestämmande rätt över dom som så. Men att bara byta ut för att dom inte kan ge det vi kanske vill ha känns ju helt fel, för mig iaf. Nu hör det ju till att våra är ju lite äldre än normalgenomsnittet ;) så vi är ju inte riktigt i samma sitts som många andra i samma situation.

En annan sida av saken som jag tror, är att om personen som äger djuret ifråga inte får ut vad han/hon önskar av sin relation med sitt djur så blir den känslomässiga sidan inte inblandad på samma sätt. Ägaren till hästen/hunden blir besviken på hela situationen. Hans/hennes mål och önskningar/förhoppningar grusas och allt känns inte lika roligt längre. Jag säger inte att personen inte tycker om sitt djur men jag tror att det blir lättare att bortse från sin känslor eftersom önskan att få sträva vidare mot sina uppsatta mål hägrar där framme. Eller så är det inte lättare utan det är bara vad jag tror .....

Vi låtsas att detta händer,  då kanske det är bättre att djuret får komma till någon annan som uppskattar det på ett annat sätt....en person som bara har som mål/ambitioner det som djuret klarar av att uppfylla...I stället för att inte kunna jobba vidare med sin första ägare pga olika anledningar så blir den med den nya ägaren helt perfekt
eftersom den uppfyller alla de önskningar som den personen har i livet just nu....

Men om det nu är så, varför känns då tanken på att byta ut så jobbigt för mig ?? Kan jag inte särskilja på känslor och förnuft ? Vågar jag inte ta steget ? Är jag egotrippad ? Eller är jag bara helt enkelt trofast, dom jag älskar/tycker om håller jag fast vid till sista andetaget............Kosta vad det kosta vill.....

Ska jag vara helt ärlig så har jag inget svar. Hur jag än söker och känner efter i mitt inre så kommer jag inte fram till varför jag känner så här, vad det är som färgar mitt sätt att tänka/känna.....

Ha det gott.....





Marre

Du är så klok Åsa! Det är verkligen ett nöje att läsa om dina tankar och funderingar. Man får sig ofta själv en tankeställare och det är jätteroligt. Jag beundrar dig verkligen Åsa!

Stora kramar från Marre

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress